Vem säger nej till ett glas?

Vi firade nyår med fem andra barnfamiljer och vid middagsbordet kom alkohol upp som samtalsämne. Min sambo och jag var de enda vuxna som drack alkoholfritt och tydligen är det ett så udda beteende att det alltid måste diskuteras.

Jag har inte druckit alkohol sedan jag blev gravid för två år sedan. Och väldigt sällan innan dess. Det är inget medvetet val, det har bara inte blivit så. Mina vuxensmaklökar utvecklades väl inte som alla andras, för jag föredrar faktiskt juice och läsk framför vin eller öl. Och jag ser inte poängen med att dricka ett glas bara för sällskapets skull. Varför skulle jag marinera min stackars kropp för någon annans skull? För det är ju det det handlar om. Att den andra personen känner sig som en sämre människa ifall hen måste dricka ensam. Dricka vin tillsammans är en umgängesgrej, dricka ensam är ett problem. Och då blir den som tackar nej en elaking som tror sig vara bättre än andra.

Om jag någon gång känner för ett glas rosé eller bubbel kommer jag säkert att dricka, men så länge juice är godare håller jag mig till det. Sambon dricker öl när han känner för det, vilket inte är så ofta men det händer. Det handlar alltså om att dricka när man vill, inte för att man ska. Och det uppfattas tydligen som himla konstigt. Vi fick frågor av nyårsgänget som "Har ni erfarenhet av alkoholism?", "Är ni absolutister?" och "Är det för barnets skull?". Nej, vi gör som vi känner och inte vad som förväntas.

Fast jag tycker att man gott kan avstå från alkohol när man festar med barn. Det blir liksom mer på lika villkor då.