Släppa taget

Sambon har tagit över föräldraledigheten och jag försöker ta ett steg tillbaka och glädjas åt hans och Lill-Busens relation. Det är svårt. Att efter fjorton månaders konstant närvaro plötsligt lämna över det dagliga ansvaret och förlita mig på att det går bra ändå. Otroligt läskigt.

Jag försöker minnas hur det var i början, när det var jag som var ensam hemma med vår nya familjemedlem. Då tillbringades den mesta tiden med att amma i soffan. Och byta blöjor. Då och då inträffade något oväntat och ibland hände det att jag ringde hem sambon från jobb. För säkerhets skull.

Lill-Busen och hans pappa har såklart redan en fungerande relation till varandra. Men att vara hemma tillsammans på egen hand kommer att ändra spelreglerna lite. Nu är det inte bara lek och bus dem emellan, med vardagen följer rutiner och tråkiga måsten. Antagligen kommer de att stöta på patrull både här och där under sitt gemensamma hemmaår. Och så måste det ju få vara, för att man ska kunna hitta balansen.

Så jag biter ihop och låtsas som ingenting när sambon kämpar med vinteroverallen, när sonen argt protesterar vid frukostbordet och när neongula mysbyxor matchas med skogsgrön drängskjorta och röda strumpor. Det är deras tid nu och de måste hitta sina egna vägar. Sina lösningar och rutiner. Innerst inne vet jag ju att de kommer klara det galant. Det är jag som måste våga släppa taget.