Kulturkrock

På gatan där vi bor ses vår familj som ett lite udda inslag i grannskapet. Inte så att vi håller oss för oss själva eller beter oss knasigt, men vi gör andra saker som uppfattas som konstiga. Några exempel:
Vi källsorterar.
Vi äter demi-vegetariskt.
Och vi åker kommunalt.
Inget konstigt för vissa, men otroligt underligt för andra har det visat sig.

Vår lilla gata består av ett fåtal hus där alla känner varandra väl. Alla grannar har två bilar vardera, och vissa har även en motorcykel. Några betalar en högre avgift till sophämtningen för att få en extra stor soptunna till allt sitt avfall. Och på sommaren umgås man genom att grilla. Kött. Och hit flyttade vi; en småbarnsfamilj som gladeligen lassar barnvagnen full med sopor och knallar iväg till återvinningsstationen för att sortera. Som valt bort bil för att vi anser att det går bra ändå. Och som tror att både kropp och miljö mår bättre om vi avstår från att äta kött. Det blev kulturkrock direkt.

Vi flyttar några mil bort från stan och befinner oss plötsligt i en helt annan värld. Här tror man på fullaste allvar att folk utan bil måste vara fattiga (vilket förvisso stämmer så länge föräldraledighet råder), att återvinning är ett påhitt (allt dumpas på samma ställe ändå) och att vegetarianer måste ha väldigt få maträtter att välja mellan (sallad eller pasta). Ibland tror jag inte det är på riktigt, att min världsuppfattning kan skilja sig så totalt från någon annans. Men. Våra grannar är också väldigt måna om att hjälpa till. Alla har erbjudit sig att låna ut antingen verktyg, bil eller goda råd till oss. Alla hälsar och frågar hur man mår. Och skulle något behövas så skulle jag inte tveka att gå in till någon av dem. Jag har lånat både socker och tapetborttagare. Så var det inte när vi bodde i stan. Fyra år i samma lägenhet och jag vet fortfarande inte vem som bodde bakom dörren bredvid vår. Så här i efterhand känns det otroligt fel. Då föredrar jag att vara en udda fågel.